Kolla här
MySoJu
Video4Asian
YouTube
Viikii
Crunchyroll
Är ni mer intresserade av att ha filmerna i filmhyllan hemma så rekommenderar jag att ni handlar på YesAsia. Har aldrig stött på ett enda problem, och de har störst utbud av asiatiska filmer. I alla fall av de sidor jag hittat hittills, vet ni någon annan så får ni gärna komma med tips. Är också helt okej priser, man kan hitta en hel del fynd. Jag köpte till exempel hela säsongen av Hai Pai Tian Xin för lite drygt 200 SEK. De japanska versionerna och filmerna är i regel lite dyrare än både de kinesiska och koreanska. Minus är att allt inte finns med engelsk undertext.
I Give My First Love To You
Att vara dömd till döden redan innan man påbörjat livet. Har du någonsin fått en käftsmäll av ödet? En lycka funnen redan i barnsben växer sig starkare med åren. I desperation då tiden rinner iväg, kan man offra sin sista lycka för att försöka göra allting rätt? Så fel det blir att ta egna beslut som rör en annan människas känslor. Om du hade vetat att du skulle dö, vad hade du gjort med tiden som var kvar? En funderan över hur de närmsta ska kunna leva vidare enklast, alltid med en gnutta hopp i bakhuvudet. Idéer växer sig starkare och bildar en målad framtid. En tavla vacker för vissa, men livsfarlig för andra. En låga som flammar, som i vilken sekund som helst kan blåsas ut av en lätt bris. Det är ditt liv det handlar om.
Så ler livet åter igen, och ger dig hopp att fortsätta. Lågan brinner starkare och en energi utan dess like formas i bröstet. Ett euforiskt glädjerus som sprider sig i ådrorna och förser hjärtat med så mycket mer syre. Men vad är det egentligen som gömmer sig bakom ett leende av hopp? Sorgen infinner sig alltid hos någon annan, någon annan som också vägrar släppa den tunna tråd som kastats ut likt en livlina. Ett finger som rycker och man är förblindad. Reaktionen från en själv, då man får reda på att sorgen och misären i din lycka finns hos en vän. Ja, vad gör man när ödet ger en käftsmäll så hård att rodnaden på kinden föralltid kommer finnas kvar?
Lid, och var glad för det du har. Ta vara på varenda sekund av ditt liv och skydda din låga för allt vad du är värd.
Huan Huan Ai
Det som var tänkt som en uppföljare till Devil Beside You blev så mycket annat. Med en speciell story om en fattig flickas jakt på pengar susar känslorna genom kroppen likt en mild sommarbris. Ett frö som gror hos en man flyttas snabbt till en annan, då rätta sidor i pressade situationer flyter upp till ytan och klibbar likt olja fast sig i själen. Vad är värt att förlåta, och vad är värt att glömma? Kan man köpa kärleken, om den som köps inte är intresserad av att ens höra ordet kär?
Ödet är med och vevar i livets gryta, tillsätter kryddor som inte bör finnas, tar undan det som ska komma att saknas mest. Men till sist blir grytan en personlig favorit för var och en av oss, om man har tur vill säga. Att vinna kärlek är svårt, att behålla den är svårare. Det kommer alltid någonting bättre, förutom vid livets slut.
En fruktansvärd vändning få den tidigare milda serien att byta karaktär helt och hållet. Som att köra in en elvisp i brösten och sätta på maxhastigheten glömmer vi vilka vi egentligen är och faller ljudlöst in i en dvala av oro och maktlöshet. Med en serie komiska inslag märker man att bakom komiken döljer sig ett livsavgörande helvete som kommer att skaka om människors liv tills de inte längre är igenkännbara.
Secret
Vacker och oförutsägbar. En film som faktiskt förtjänar de priser den vunnit. Trots att man som filmälskare i många fall lyckas klura ut de små mysterier som skapas i filmer så var detta som en blank duk för mig. Det kan bero på att jag inte läst någonting om filmen innan jag såg den, så jag visste inte vad som väntades. Eller så beror det helt enkelt på att den var så snyggt och smart gjort, med mystiken inväld i verkligheten på ett sätt som gjorde den omärkbar.
Känn hur pulsen utan reson stiger och utvidgar dina blodkärl på ett närmast tvängsmässigt sätt när man inser att någonting inte stämmer. Hur kommunicerar man med varandra när man inte lever tidsenligt, där varje sekund spelar roll och varje minut är viktig. Kan man förlita sig på magkänslan när man öppnar ögonen, eller kommer det som möter en gång på gång vara en besvikelse?
Hur beter man sig i en situation där man är osynlig för sin kärlek? Om det som håller dig och kärleken tillsammans är på väg att slås sönder, är man beredd att offra livet och sin familj för att en sista gång få uppleva gemenskapen endast den älskade kan erbjuda?
Räkna dina steg och hoppas, det är inget annat som fungerar bättre.
Kamui Gakuto 神威 楽斗
... eller Gackt som han kallas i folkmun, en japansk musiker, skådis och låtskrivare med varenda ton på sin rätta plats. Hyllad om omtalad för sina sånger är han mest känd för sin solokarriär, men också för bandet där han startade sitt kändisliv år 1995; Malice Mizer. Under tidig början av år 1999 lämnade han de övriga medlemmarna för att påbörjad solokarriären som skulle göra honom till en världskändis. Genom åren har han hunnit med att släppa inte mindre än 14 egna album och samlingsalbum samt närmre 50 singlar. Han har även gjort låtar till en del animes, dramas samt tv-spel, bland andra det älskade Final Fantasy VII.
Gackt föddes i juli 1973 i Okinawa, och som son till en musiklärare och en skollärare började han sin musikaliska utbildning med pianolektioner redan vid tre års ålder. När han var sju år tröttnade han på att spela piano, men det dröjde ytterligare fyra år innan han fick föräldrarnas tillåtelse att sluta spela. Något som han nu antagligen är rätt tacksam för. Det var inte förrän hans vänner började spela piano, och vinnarinstinkten tog överhand, som han återupptog sin utbildning bara för att förbli bättre än dem.
När Gackt var 22 år gammal började han spela piano och sjunga i Malice Mizer, och bandet släppte flera framgånsrika album. Tvärt i början av 1999 hoppade Gackt av och gick istället sin egen väg. I samma veva drabbades Malices trummis och Gackt närmsta vän Kami av en subaraknoidal blödning, en typ av hjärnblödning, och avled. Det var ett hårt slag för Gackt och han tog sig genom sorgen genom att skriva och släppa två låtar till Kamis minne, U+K samt Emu ~For My Dear~.
Observera att den svenska texten inte är 100% korrekt,
men ändå ger en övergripande bild av vad låten handlar om
Ett magnifikt framförande av låten Kami Ga Matteiru Kara finns här. Den 12 maj 1999 släpptes det första soloarbetet; EPn Mizerable, och sedan dess har det bara gått uppåt för denna lysande talang.
Diskografi
1999 - Mizerable 2005 - Love Letter
2000 - Mars 2005 - Diabolos
2001 - Rebirth 2006 - Junigatsu no Love Song: Complete Box
2002 - Moon 2007 - 0079-0088
2003 - Crescent 2009 - Re:Born
2004 - The Sixth Day: Single Collection 2010 - Are You "Fried Chickenz"??
2004 - The Seventh Night: Unplugged 2010 - The Eleventh Day: Single Collection
Gackt har också hunnit med att delvis regissera och skådespela i ett flertal filmer under årens gång. Den mest kända är vampyractiondramat Moon Child som han både var med och gjorde samt hade en av huvudrollerna i. För tillfället är han i full gång att spela in sin första Hollywoodfilm, Bunraku, där han spelar tillsammans med Josh Hartnett och Demi Moore. Filmen beräknas ha premiär 2010/2011.
Han är dämpad och intelligent komisk som person, med humor precis på den rätta platsen. Att han har hjärnan där den ska vara visas inte bara under intervjuer, han behärskar också ett flertal språk, däribland japanska, mandarin, engelska och franska.
Sommaren 2010 händer det som alla västerländska fans längtat efter; Den första europeiska turnén med ett antal små spelningar på olika klubbar runt om i Europa, bland annat i Paris, London och München. Biljetterna släpptes endast ca 300 stycken för varje konsert och var väldigt svåra att få tag på. De såldes slut på nolltid och arrangörerna överöstes av mail från besvikna och förtvivlade fans som hoppats kunna få en glimt av perfektion.
A Millionaire's first Love
Moon Child
Tragisk, vacker och förvirrande. Tre nyckelord för den japansk-kinesiska filmen med en touch av vampyr. Berättelsen utspelas i ett framtida Kina, år 2014. Japans ekonomi har kollapsat och flertalet japaner tvingas emigrera till Kina. I början möter vi tittare Sho (Gackt) som ung pojke, när han för första gången träffar Kei (Hyde), en man som dricker människoblod. Här börjar en fantastisk berättelse om en vänskap bortom mänskligheten.
I ett öronbedövande ljud från avfyrade pistoler och i ett regn av skott följer man Shos resa genom livet, med en vampyr som bästa vän, en kines som väljer en annan väg, en tragisk dödsolycka och en tyst flicka som hittar kärleken. Med starkt känslomässiga scener varvas tragik med lycka och som beskådare kan man inte annat än att lida och le. Att slå följa med ett liv man inte kan påverka kan till synes verka lättsamt, men när man väl sitter där handfallen framför tvn så värker det i hjärtat. Ångesten hos Kei letar sig in i våra hjärnor och bosätter sig likt kardborreband överstrukna med superlim. Det känns.
En film med en vampyrroll, utan fokus på honom, känns som en ovanlig variant av vampyrfilm. Att istället lägga vikten på vänskap, kärlek och farväl känns rent ut sagt som en genialisk brytning av ett mönster som i så många fall är väldigt absolut. Ett abstrakt konstaterande att vännen inte är mänsklig, ett par scener som vittnar om det svåra. Inget mer än så, och filmen är redan mycket bättre än de flesta vampyrrullar, och än de flesta filmer i allmänhet.
Låten har betydelse under filmens gång, och den framförs alltid med en sådan känsla att det både rycker och ryser i huden, samtidigt som man känner ett förlamande och en matthet susa genom blodet. Väljer du att se filmen så var beredd på en intensiv känslomässig upplevelse bortom gränser vi aldrig skådat. Ett mästerverk, utan uns av ironi.
Eftersom handlingsfokus ligger på Gackt och hans Hyde väljer jag att sortera filmen som japansk, till trots det mixade innehållet.
Hi My Sweetheart
Konsekvenserna av hämnd. Vad säger det dig? Är man verkligen försäkrad om vad som är verklighet, innan hämndaktioner startas? Ingenting är vad det verkar vara, även om det synes vara uppenbart. Hi My Sweetheart (Hai Pai Tian Xin) tar tag i våra samveten och sveper mattan under våra fötter innan vi hinner reagera, får oss att falla ner i insikten om hur förvriden sanningen kan vara.
Kan tre år av kärlek sopas bort på grund av pengar eller är allt en illusion? Vad händer då de båda möts igen? På två olika sidor av samma historia ses saker och ting annorlunda. När möjligheten att såra någon lika mycket som den personen sårade dig uppenbarar sig så tar man kanske chansen utan att tänka igenom sitt beslut. Det är i alla fall vad Xue Hai (Show Luo) väljer att göra när han hamnar i den omtalade situationen. När han efter år av längtan och förvirring råkar höra talas om sin tidigare kärlek Chen Bao Zhu (Rainie Yang) söker han upp henne och inleder hämnden, ett beslut som kommer såra dem båda. Kan åren som gått förändrat en människa så mycket att han är oigenkännlig?
Visst är det lite roligt att det är samma melodi som Poets - Vad spelar det för roll?
Med en gnista av humor, och samtidigt alltid ett uns av allvar, trollbinder Hi My Sweetheart tittare över hela världen. Vi skrattar, lider och skrattar igen. Med små charmerande detaljer och karaktäristiska drag blir detta en serie att minnas, en serie att älska för sina egenheter.
Vem är egentligen Rosa Panterns bästa vän?
Hana Yori Dango och Meteor Garden, är det verkligen samma sak?
Hur två serier baserade på samma manga kan vara så olika som japanska Hana Yori Dango och taiwanesiska Meteor Garden är lite av ett mysterium, en fråga utan svar, som en gåta omöjlig att lösa. Kanske beror det på kulturskillnader, skådespelarna, omgivningen, tidspress. Kanske är det helt enkelt regissörernas egna känslor som förmedlas så olika. Men en sak är i alla fall säker, dessa två serier ska inte dras över samma kam.
Grundtanken är att förmedla kärleken en överklasskille utvecklar för en underklasstjej. Killen, som tillsammans med sina tre vänner bildar F4, är skolans okrönte kung. Som söner till några av landets rikaste affärsmän, med stort ekonomiskt inflytande på skolan, är de fria att göra som de vill. Skulle någon våga sätta sig upp emot dem så bryter helvetet lös. Vem som än blir märkt med den röda lappen blir utsatt för trakasserier från hela skolan, elever och lärare, men föga förvånande är det en liten tjej som trots brutal mobbning orkar stå emot och förklarar krig mot F4. Trots att samma händelser inträffar i de båda serierna är de så olika att det knappt märks att de är födda ur samma manga. Det som borde varit enäggstvillingar blev istället tvåäggs, för här slutar alla likheter.
Taiwan vs. Japan
Söker du efter en lätt serie, en serie att ta med en klackspark, en serie att skratta till när du är ledsen så är det mot Japan och Hana Yori Dango du ska vända dig. På nio snabba avsnitt á 40 minuter är det inte heller en serie som kommer uppta för mycket av din dyrbara tid om du är stressad, och som dessutom verkar avstressande för själen mest på grund av att den inte ger en känslomässig storm.
På ett komiskt och ironiskt sätt för vi följa Domyoji Tsukasas (Matsumoto Jun) jakt på att spetsa Makino Tsukushis (Inoue Mao) hjärta med Amors pilar. Med snabba vändningar och en intensitet utan dess like får man vara med och se känslor förändras och förädlas, men alltid med en liten stänk av komik över sig. Man känner aldrig rädsla, sorg, smärta eller vemod under seriens gång, vilket under vissa dagar och perioder kan vara ganska skönt. Men det är inte bara dessa känslor som tryter, man känner heller ingen glädje eller lycka med personerna som agerar, även om man kan skratta åt dem.
På ett känslomässigt plan är Hana Yori Dango ingen bomb, man får aldrig chansen att explodera i extas och splittras till ett regn av miljontals bitar som man inte kan identifiera på grund av kaoset i hjärnan. Det blir aldrig en ordentlig kortslutning, inga toppar eller dalar. Trots detta är det en helt okej serie, värd att se om man är nere eller helt enkelt bara har en stund över.
Vill du istället ha en serie att känna med, en serie att känna lycka med, att känna sorg och smärta med, så ska du se den taiwanesiska versionen, Meteor Garden. Relationen som skapas med seriens karaktärer är så överväldigande att man knappt vet vart man ska ta vägen. Man kan sitta ensam framför ett avsnitt och prata med personerna, försöka göra sin röst hörd, försöka få dem att inse att de begår stora misstag, även om man vet att det bara är film.
Fortfarande, nu när jag sett serien fyra-fem gånger, blir jag så berörd att jag inte kan ignorera den brännande känslan i bröstet, trots att jag känner den så väl och vet precis var och när det kommer slå till. Även om jag vet precis vad som kommer hända reagerar jag likadant varje gång Daoming Sis (Jerry Yan) äkthet och omtanke mot Shancai (Barbie Xu) gång på gång missuppfattas och kommer tillbaka i turbofart likt kulorna från ett maskingevär. Genomborrar hans bröst och lämnar honom blödande, sårad och ensam.
Personligen föredrar jag Meteor Garden framför Hana Yori Dango, trots att det ibland kan kännas upplyftande att se en serie som man faktiskt inte blir påverkad av rent känlsomässigt. Att man däremot kan lämnas oberörd av Meteor Garden skulle för mig ses som helt omöjligt. Den manliga huvudrollens totala äkthet och inre godhet gör det svårt att inte dras ned i känslohavet. Under vissa delar av serien är det nästan en oumbärlig psykisk smärta som gång på gång hugger till i bröstbenet för att sedan fortplanta sig ut i vartenda revben, vidare som en rysning längs med ryggraden samtidigt som det når hjärtat och med full kraft sprider sig som syra i blodomloppet. Trots att det är smärtsamt så är det en mycket stor del av vad som krävs för att göra en bra serie, och man får tillbaka det tusenfalt i euforiska spasmer när det går den rätta vägen.
Rent personlighetsmässigt kommer man närmre personligheterna hos alla karaktärer i Meteor Garden. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det är 27 episoder, jämförbart med Hana Yori Dangos 9, alltså hela 720 minuter längre tid att lära känna dem. Jag tycker att det i Hana yori Dango var lite suddigt, som ett exempel att den ena killen i F4 är den ultimata playboyen. Detta märker man inte speciellt mycket i den japanska versionen, till skillnad från den taiwanesiska där man får följa med in i livet även hos honom som har en lite mindre roll.
Om vi nu ska jämföra intron så kanske HYD verkar lite mer party än MG, och så är kanske fallet. Men redan i introt kan jag hitta mer känsla och innerlighet hos Taiwan, samtidigt som Japan förmedlar på sitt vanliga plojsätt, om än förmildrat för att vara japanskt.
Vill du känna livet eller skratta åt det? Valet är ditt.
Kung Fu - som en tavla, fast på film
Filmer med Kung fu hamnade i allmänhetens blickfång under 70-talet. Bruce Lee hade redan etablerat sig världen över som en tvättäkta actionhjälte och många andra skådespelare gav sig på att försöka gå i hans fotspår, trots att få lyckades leva upp till samma standard. Filmer med Kung Fu var som störst under 80- och det tidiga 90-talet.
Filmerna är baserade på tolerans och frihet, vilket innebar att man vågade visa mer våld framför kameran. Man visste sina gränser, även om området med acceptans var större än tidigare. Resultatet från den här eran blev hejdlös slapstickhumor, sexuella scener, övernaturliga teman och framförallt action, ofta i en och samma film! Regissörerna experimenterade också med artistiska inslag som bröt det våldsamma, vulgära på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Kung Fun ansågs vara nästan den enda som kunde konkurrera med Hollywoods världsdominerande filmmaskineri. Filmerna som hade sitt ursprung i Hong Kong var oerhört populära i hela Asien och de regerade i stort sett hela den asiatiska filmmarknaden. Med tiden så fick de också ett internationellt erkännande, främst i Europa och Amerika.
Tack vare amerikanska kopior så har intresset för Kung fu-filmerna vuxit på den internationella marknaden. Ett bra exempel på framgångsrika titlar är brottstrilogin Infernal Affairs (2002-2003) som den Oscar-vinnande filmen the Departed är baserad på. Båda Stephen Chows filmer Shaolin Soccer (2001) och framför allt Kungfu Hustle (2004) blandar humor, specialeffekter och surrealism på ett så unikt sätt att de direkt blev riktiga kioskvältare.
Först om främst känner man föga oväntat igen en Kung Fu-film på grund av den obeskrivliga mängden med intensiva kampscener som finns i filmerna. Till skillnad från slagsmål i filmer från i princip vilken annan genre som helst lyckas man här framföra våldet genom en dansande koreografi till en slags konst. Musiken är klassisk, aldrig eller sällan den typ av musik som vi i västvärlden är van att höra vid slagsmålsscener. Den är lugn och konstnärlig och värvas med snabba klipp och slowmotion.
De välkända fightingscenerna är svåra att beskriva filmtypiskt då de innehåller väldigt mycket information under kort tid. Förutom att man som sagt använder sig av både snabba klipp och slowmotion så filmas fighterna ur en mängd olika vinklar, en blandning av närbilder och helfigurer. Ansiktsuttrycken är mycket viktiga för att frammana känslan hos de som slåss, och med hjälp av dessa ser man vem som ligger bäst till i slagsmålet. Är det bara två personer som slåss med varandra så är de båda parterna lika viktiga, vare sig de är onda eller goda. De får lika mycket tid framför kameran, lika mycket närbilder och chans att uttrycka sig.
Slowmotionpartierna kommer oftast i samband med något fantastiskt och till viss del övernaturligt, något som vanliga människor inte är benägna att klara av. Det kan vara till exempel hopp som mest framställs som flygturer över trädtopparna, tredubbla bakåtvolter eller att den ena parten med några snabba kliv springer uppför motståndarens rygg.
Lika ofta som att det är gott och ont som kämpar öga mot öga utsätts den goda för gruppattacker av flera svagare motståndare. Vid denna typ av fighting håller sig den gode oftast i centrum av bilden, men det finns ingen koppling bland de som attackerar. Attackerna kan komma från höger, från väster, uppifrån eller nedifrån. Finns inget mönster förutom att allt kan hända.
När denna typ av fight utspelas så filmas merparten ur fågelperspektiv så att man får se hur många människor som den gode klarar av att kämpa mot. Också här är närbilderna på ansiktsuttrycken viktiga, men främst på huvudpersonen. Han eller hon som står på de godas sida och kämpar mot orättvisan vinner i princip alla slagsmål. Det spelar ingen roll om fighten utspelas med eller utan vapen, ibland tar de vad som finns; bambupinnar, stolar och annat. Det händer ofta att hela omgivningen blir sönderslagen under ett slagsmål.
En annan ofta återkommande del i en Kung Fu-film är betraktarna. Ofta när det bara är två personer i ett slagsmål så finns en folksamling runtomkring för att övervaka, hetsa och hylla vinnaren. De omringar slagsmålsplatsen för at kunna påverka kämparna till max.
Fightingscenerna i vissa filmer är nästan som konstverk. Det är inte sällan som slagsmålen utspelas i vackra landskap, bland blommande körsbärsträd eller någon annanstans där naturen visar sig från sin bästa sida. Hela kung fu-filmer är uppbyggda konstnärligt, men man märker tydligt att det är just fighterna som är viktigast och som ligger filmskaparna närmast hjärtat.
Kung fu handlar nästan alltid om en enda människas kamp mot orättvisor. Det handlar väldigt ofta om hämndaktioner efter mördade familjemedlemmar eller förstörda hem och byar. Hjältarna eller hjältinnorna lever ganska vanliga liv utan att använda sig av de enorma kunskaper och övernaturligheter som de besitter. De ger sig ofta ut på äventyr och söker upp sin fiende, för att i stundens hetta förvandlas till sitt rätta jag.
I majoriteten av filmerna får man se hur huvudpersonen som barn bevittnade något som är värt en hämndaktion. Därefter följer man dess träning till en stark kung fu-mästare utan nåd. Social medvetenhet är utmärkande för filmgenren som helhet, med vissa undantag. Det är nästan alltid den enklaste och fattigaste människan som är den utvalde i film, men i Kung Fun är personen ofta nöjd med livet, till skillnad från i västvärldens filmer där framgång innebär rikedom, ära och berömmelse.
Hjälten är ofta en sådan som man inte tror kan göra skillnad. Det kan till exempel vara en 16-årig tjej som i Come drink with me, en krympling som i The Oily Maniac eller en åldring som Thurmans mentor i Kill Bill. Det är inte ovanligt att kvinnor har de starka rollerna, till skillnad från västvärldens filmer.
Detta beror först och främst på att idealet i Asien skiljer sig från det vi har här. Männen har inte pressen att de ska vara stora och starka, istället mäts styrkan i intelligens och intellekt. Den ideala mannen är inte en stark krigare utan en akademiker. Därför är det inte lika viktigt att dela ut de starka rollerna till männen, eftersom både män och kvinnor har samma ideal att följa.
Ett föga känt fenomen är dessutom att det finns ett stort antal kvinnor i Kung Fu-film som spelar roller som män. Den mest kända filmen med ett könsöverskridande queermotiv som tema är Swordsman II, med Jet Li i huvudrollen.
De korta delar i Kung Fu-film som inte innehåller slagsmål är filmade med långa klipp, ofta närbilder. Tiden mellan fighterna består mest utav konversationer mellan två eller fler personer och allting går mycket långsamt innan man sätter fart på filmen igen med ännu en actionscen.
Alla Kung Fu-filmer börjar med en förklarande text i börjar för att visa vart i en berättelse man befinner sig. De utspelar sig ofta i dåtid, antagligen för att man ska kunna följa en naturlig kung fu-kamp. I dagsläget är det inte så populärt att gå omkring på gatorna och fullkomligt köra över folk med sina martial arts-kunskaper. Detta kan jämföras som att vi skulle göra en nutidsfilm med riddare eller vikingar, det hade inte heller fungerat särskilt bra. Därför utspelas Kung Fu i dåtid.
Filmerna är ofta fulla med flashbacks för att man gång på gång ska påminnas om vad det är huvudpersonen ska hämnas.
Ljudeffekterna är en viktig del inom Kung Fu-film, och då främst vid fighterna. Ben som knäcks, träd som går sönder och de klassiska ”HUH” eller ”HOA” som skriks vid varje slag eller spark.
Linger
Ett missförstånd. Ett gräl. Ett dödsfall. Det ena ger det andra, och i slutet är man alltid ensam. När den man håller mest kär lämnar en själv på jorden, utan förvarning men i ilska. Ett högt ljud, sedan är det över. På en sekund. Det är så fort det går innan allt man någonsin älskat kan för evigt ha lämnat en. Då är man för alltid ensam. Eller?
Kanske finns det tillräckligt mycket kärlek kvar för att Gia (Li Bing Bing) ska kunna leva vidare efter Tongs (Vic Chou) död, om än bara på en krävande psykologisk nivå. Mediciner håller mardrömmarna borta, men i tablettbristen träder han åter in i hennes liv. Kan du leva i mardrömmen tillsammans med den du älskar, när pillrena som tar dig till en annan värld finns inom räckhåll? Kan man bygga sin tillit till tabletterna starkare än till själva livet? Vågar man se sin kärlek i vitögat när den sitter på sängen med uppfläkt bringa, slarvigt ihopsydd efter döden tagit vid. Det är alltid en fråga om att våga.
Vems lik kommer dina drömmar visa dig inatt?
Devil Beside You
Handlingen är upp till er
Zettai Kareshi
När företagsledningen genom ett insiderjobb får nys om problemen väljer de att förflytta skaparen. I jakten på att eliminera den disfunktionella robotmannen sätter de skaparen i ett rum som han bara får lämna under bevakning av vakt. Lösenordet på hans dator byts ut, och roboten blir mer och mer utsliten. Efter påfrestningar av alla dess slag mister roboten sin förmåga att kyla ner systemet, och överhettningen gör att han faller ihop, blir svagare och ofunktionell. Men kollegorna på företaget lyssnar inte på skaparen, det är ju trots allt bara en hushållsapparat och ingen människa som bryts ned. Kan man stå ut med att se en människa lida om man vet att det som styr honom är mekanik bortom horisonten?
För att hindra katastrofens faktum vill företaget skrota metallmänniskan, men är de verkligen rätt att ta ifrån en varelse dess medvetande, minne och känslor? Vart går gränsen mellan maskin och liv? Följ med på en moraldrypande resa genom elva episoder som sätter vårt humanitära tänkande på kant och får en att tänka efter både en och två gånger. Ett kärleksdrama bortom vår fantasi, en röd tråd om bristerna i perfektionism. Att göra en kvinna nöjd och fungera i samhället trots att man är en utböling. Kan man lära sig att älska en maskin, av hela sitt hjärta?
Är det ideala verkligen perfekt, och är det perfekta idealt?
Batoru Rowaiaru
För er antagligen mer känd som Battle Royale. En blodig, mordisk film om vad man är benägen till i hopp om att rädda sitt eget skinn. Med ilningar längs med hela ryggraden sitter man där som på nålar, väntar på att nästa niondeklassare ska stycka och lemlästa sina klasskamrater. Med en början hos en blodig, leende flicka tar äventyret snabbt fart och trollbinder tittare efter tittare. Den maffiga musiken vrålar ur högtalarna som om den ville varna, få oss att tänka om. Utmana inte ödet.
Trots det mekaniska och melodiska dunkandets ursprungliga uppdrag verkar det som klister, låser våra leder och fängslar oss med osynliga bojor. Med klotrunda ögon förtrollas man av det man ser, och de kraftiga kramperna i luftvägarna som gör oss obenägna att ta ett enda stabilt andetag märks knappt på grund av adrenalinet som strömmar genom blodet, lika snabbt som huggormsgift.
Livet är bara ett spel. Hur långt är du villig att gå för att inte få Game Over? Huvudet sprängfullt av frågor. Kan man mörda sin bästa vän om ens egna liv står på spel? Hur lång tid tar det innan man förlorar sin mänsklighet och moral, om man vet att man bara har tre dagar? Vad spelar det mekaniska halsbandet för roll när man förlorar sin identitet och blir ett nummer? Kan man överleva en massaker, endast med en kikare som vapen? På vilken sida står man när det väl gäller? Med ett ihärdigt dunkande i tinningarna försöker man förstå, men förgäves. Det finns inga svar, bara blod på händerna. Och mer blod skall rinna innan vi har en vinnare.
Vågar du satsa?
